Under det sena 80-talet, när jag var i tonåren, var det en helt annan upplevelse att upptäcka och lyssna på musik jämfört med idag. Det var svårt för oss som var i tonåren då att få tag i ny musik. Hemma hos kompisar fick jag chansen att lyssna på deras skivor, vilket öppnade dörrar till nya artister och genrer. I musiktidningar som Okej, Slitz Kerrang! kunde jag läs skvaller om artister och information om kommande album. Radion spelade en avgörande roll. Program som "Upp till 13", "Tracks" och "Metropol" var guldgruvor för ny musik. Här kunde jag höra de senaste låtarna från band som Europe, Queen och Thin Lizzy, eller svenska grupper som Imperiet. Blandbanden var en konstform i sig. Att skapa det perfekta blandbandet var en balansakt mellan låtval och ljudkvalitet. Varje kopiering försämrade ljudet, men det fanns något magiskt över dessa ibland gryniga inspelningar - de var portaler till musik som annars var utom räckhåll. I Kristinehamn hade vi två skivbutiker, men utbudet var begränsat. Ofta fick jag beställa skivor, vanligtvis från Ginza-katalogen. Men den verkliga upplevelsen var att åka tåg till Stockholm en tidig lördagmorgon, med ihopsparade pengar i fickan. Riktiga pengar, sedlar och mynt i en plånbok. I Stockholm var Mega på Sergels torg det självklara målet, men vi utforskade också mindre butiker i jakt på musikaliska skatter. En LP-skiva kostade omkring 70-80 kronor, en ansenlig summa för en tonåring på den tiden. Det krävdes noggrann planering och sparande inför varje inköp. Att äta på McDonalds var en del av äventyret - en smak av den stora världen för oss "bönder". Hela dagen gick åt till att botanisera bland skivhyllor, bläddra i konvolut och drömma om nästa stora musikupplevelse. Mot kvällen återvände vi med tåg mot Värmland med tomma plånböcker och fyllda skivpåsar. Väl hemma igen var det dags för den stora ritualen - att öppna den nyinköpta skivan. Att försiktigt ta bort plasten, öppna konvolutet och studera varje detalj i texthäftet var nästan lika viktigt som själva musiken. Min Marantz-stereo var kanske inte den dyraste, men den var min portal till musikens värld. Att försiktigt lägga nålen på vinylen och höra de första tonerna var alltid ett magiskt ögonblick. Varje skiva var en investering, både ekonomiskt och emotionellt. Jag lyssnade på varje låt, oavsett om jag gillade den direkt eller inte. Ofta växte låtar på mig efter flera lyssningar, något som kanske är mer sällsynt i dagens "skippa-till-nästa-låt"-kultur. Queen var ett band som gjorde särskilt starkt intryck. Men även album från Accept, Thin Lizzy och INXS formade mitt musikaliska landskap. När jag tänker tillbaka på den här tiden slås jag av hur mycket mer värdefull varje musikalisk upplevelse kändes. Det krävdes ansträngning att upptäcka och skaffa musik, vilket gjorde varje ny låt till något speciellt. Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över hur mycket enklare det är idag att utforska musik. Medan jag saknar den fysiska upplevelsen av vinyl och konvolut, är jag tacksam för den oändliga musikvärld som nu finns tillgänglig med bara några knapptryck.