Solen hade just gått ner över Västerås när Isak lämnade Hahrska gymnasiet. Gula löv virvlade kring hans fötter. Dagen hade varit lång med två prov en tråkig föreläsning inte verkade ta slut. Han drog upp jackan och började gå mot busshållplatsen vid Kopparbergsvägen. Plötsligt hörde han snabba fotsteg bakom sig. "Isak! Vänta!" Det var Emilia från hans klass. Hon kom springande med ryggsäcken slängande över axeln. Isak stannade och log. "Hej Emilia. Ska du också med 6:an?" Emilia nickade. "Ja, men..." Hon tystnade och såg sig omkring. "Jag gillar inte att gå själv när det är mörkt. Det har varit så mycket snack om rånet förra veckan." Isak förstod vad hon menade. Även han hade känt en växande oro. Nyheter om gängbråk och skjutningar i andra delar av staden hade nått deras kvarter. De gick tillsammans mot busshållplatsen, förbi de mörka industribyggnaderna. Tidigare under hösten hade det varit ljust och fullt av människor vid den här tiden, men nu var det mörkt och öde. "Min lillebror blev erbjuden att sälja droger förra veckan," sa Isak lågt. "Han är bara 14. Jag blir så arg och rädd när jag tänker på det." Emilia såg chockad ut. "Nej, vad hemskt! Vad gjorde ni?" "Vi pratade med polisen och skolkuratorn. Men det känns som om problemet bara växer." När de närmade sig busshållplatsen såg de en grupp ungdomar stå i ett hörn. De pratade högljutt och skrattade. Isak och Emilia utbytte en snabb blick och gick närmare varandra. "Vad ska vi göra?" viskade Emilia. "Jag vill inte gå förbi dem." Isak tvekade. Han ville inte visa att han var rädd, men oron gnagde i honom. Plötsligt hörde de en bekant röst. "Hej Isak! Emilia!" Det var Nadia, deras klasskamrat, som kom gående med sin bror Ali. Isak kände hur spänningen släppte lite. Nadia och Ali gick fram till dem, och tillsammans fortsatte de mot busshållplatsen. Gruppen ungdomar i hörnet tittade på dem men sa inget. "Vi såg att ni såg lite oroliga ut," sa Ali när de kommit en bit bort. "Det är tufft just nu, men vi måste hålla ihop." På bussen diskuterade de fyra vad de kunde göra. Nadia berättade om ett skolföreningar som startats på Carlforsska för att ge unga en trygg plats att vara på efter skolan. "Kanske vi kan starta något liknande hos oss?" föreslog Emilia. Isak nickade entusiastiskt. "Ja, och vi kan prata med kommunen om bättre belysning och fler vuxna ute på kvällarna. Det är väldigt mörkt mellan husen vid skolan." När Isak klev av bussen vid sin hållplats kände han sig lite lättare till mods. Problemen fanns kvar, men han var inte ensam. Tillsammans kunde de kanske göra skillnad. Nästa dag i skolan skulle de prata med sin mentor. Det var ett litet steg, men det var en början. Vägen hem skulle kanske inte alltid kännas skrämmande. ## Läsförståelsefrågor: 1. Vilken skola går Isak och Emilia på? 2. Varför vill Emilia inte gå ensam när det är mörkt? 3. Vad hände med Isaks lillebror? 4. Hur reagerar Isak och Emilia när de ser gruppen ungdomar vid busshållplatsen? 5. Vilka kommer och hjälper Isak och Emilia? 6. Vad berättar Nadia om som har startats på Carlforsska? 7. Vilka förslag har ungdomarna för att göra situationen bättre? 8. Hur tror du Isak känner sig i slutet av berättelsen jämfört med i början?